Har kämpat med....

examensplanen hela helgen!

Känns inte som om den blev bra och vem vet kanske blir den inte ens godkänd.

Känns som en evighet sen jag gjorde förra planen för 1 år sedan.

Jag har varit på väg att ge upp otaliga gånger och undrat

varför jag börjat skolan?!

Men så kommer jag till praktikplatsen och trivs så bra,

och då undrar jag varför gjorde jag inte detta tidigare?

Jag har ställt mej frågan vad är viktigaste för mej?

Att jag kan skriva och klara av ett fint vitsord eller

att jag aldrig, aldrig glömmer att se klienten i sängen?

Att jag bemöter dem som jag själv vill bli bemött. 
Att det känns bra då jag går hem från ett praktikpass
så att jag vet att jag gjort mitt bästa
betyder nog mer än ett fint vitsord i examen.

I den mörkaste stund hittar jag denna anteckning i skolhäftet från ifjol...

Till eftertanke:

"Om jag vill lyckas med att föra en människa mot ett bestämt mål 

måste jag först finne henne där hon är och börja just där.

Den som inte kan det lurar lätt sig själv när man tror att man kan hjälpa andra.

För att hjälpa någon måste jag visserligen förstå mer än vad hon gör,

men först och främst förstå det hon förstår.

Om jag inte kan det så hjälper det inte att jag kan och vet mera.

Vill jag ändå visa hur mycket jag kan så beror det på att jag är

fåfäng och högmodig och egentligen vill bli beundrad av den andre

i stället för att hjälpa henne. All äkta hjälpsamhet börjar med 

ödmjukhet inför den jag vill hjälpa. Och därmed måste jag förstå

att detta med att hjälpa inte är att härska utan att vilja tjäna.

Kan jag inte det så kan jag heller inte hjälpa någon. "

Sören Kierkegaard, dansk filosof