Vi har tjuvstartade firandet igårkväll,

av dottern som fyller 20 år imorgon!

Det känns så overkligt på något vis...

som en tantvarning....

Ni vet, när man var 15 år var det en evighet till 18,

och att de äldre tyckte tiden gick fort

var ju rätt töntigt,

det gick inte alls fort, mera som i snigelfart...

Sen plötsligt sitter man där med samma kommentar,

Hjälp, jag minns det som igår då jag var på bb,

hur har 20-år kunnat gå så här fort??

En annan sak jag insett är att man faktiskt är förälder hela livet,

det är ingen skillnad på hur gamla barnen blir,

man kan liksom inte motstå att ge goda råd och påminna dem om

att klä sig varmt då de går ut, tyvärr.

Men jag får ju också hjälp och goda råd av mina föräldrar ännu,

så vi får vara tacksamma för varandra,

trots att vi ibland härstammar från olika tidsepoker

så är var dag en gåva :)

Må vi lära oss att sätta värde på och uppskatta varandra,

så vi inte tar varandra förgivet (lätt att skriva, svårare i verkligheten)!

Dottern undrade humoristisk imorse,

Vad behöver jag kunna som 20-åring nu då?

Jag svarade: Lyssna alltid på ditt sanna jag

och följ ditt hjärtats röst! 

Lev inte livet som du tror att omgivningen förväntar sig,

utan som du själv vill innerst inne.

Men nu skall jag göra lite läxor,

ta en promenad och sova lite (hoppas jag) 

så jag orkar åka på jobb till natten.

Ha en skön söndag ni som kikar in!